På grund av pandemin så kunde vi inte hålla vårt ordinarie årsmöte i Tjtk och heller ingen prisutdelning. Vi hade inga sökande till våra vandringspriser men det prestigefulla priset ”Årets Uppfödare” är inget sökpris utan räknas ut av styrelsen. Årets uppfödare 2020 tilldelas Hivlingens Kennel och Jan Nilsson. Detta blir tredje året på raken som Hivlingens kennel tilldelas detta pris. Stort grattis till Jan Nilsson och alla hans valpköpare som startat sina hundar på prov.
Läs gärna vidare för att se vad Jan själv skriver om sin uppfödning.
Jag har ägt tjt sedan 1981. Hur många tjt som jag totalt ägt har jag absolut ingen koll på och man minns ju i första hand de som blivit bra och glömmer lätt bort de som fått vandra vidare.
Första kullen togs 1985 och den bestod av en ensam tikvalp. Sedan dess har 347 jaktterriervalpar sett dagens ljus på Hivlingens kennel. Även några kullar med taxvalpar och labradorvalpar har fötts här. Jag har importerat jaktterriers från Norge, Finland, Danmark, Tyskland och Tjeckien. Kenneln har under åren exporterat valpar till Tyskland, Finland, Danmark, Norge och Irland.
Jag har tagit fram många jaktchampions och höjdpunkten var 1986 då jag i hård konkurrens lyckades erövra rasens första Internationella brukschampionat! Hunden hette Aakeberggårdens Tikka och hon hade följande titlar INT J (G)CH, NORD J (G)CH, SE & FI UCH.
På den tiden var tävlingarna en stor del av mitt hundliv med många resor kors och tvärs och starter på bl.a. gryt-SM och diverse klubbmästerskap. Under åren har jag meriterat mina hundar i Sverige, Danmark, Finland, Norge och Tyskland.
Som blivande uppfödare försökte jag lyssna på de mer erfarna och lärde mig mycket av hur Dennis Berntsson på kennel Denbis tänkte i sitt avelsarbete. Dennis linjeavlade hårt på de hundar han trodde på och fick fram tjt som i princip var stöpta i samma form både till utseende och även jaktligt. Släktskapsaveln gjorde att dolda fel kom upp till ytan, bl.a. tandförluster och bettfel fick man koll på och kunde undvika de hundar som gav sådana fel.
Hans Sundström, kennel Axiom i Finland, lärde jag känna 1988 och vi hade många och långa diskussioner om avel både då och sen under många år. Sundström hade hämtat avelshundar från kennel Hungergraben.
Hundarna från Hungergraben hade utmärkt lynne samtidigt som de hade stor viltskärpa och utmärkta drevegenskaper. Hans bedrev en tät linjeavel på dem med utmärkt resultat både exteriört, mentalt och jaktligt. Hans Sundström trodde så starkt på sin täta linjeavel att han kallade utavel för ”att göra en korsning inom rasen ” och detta var han mycket skeptisk till. Nåja det ena behöver inte utesluta det andra tycker jag.
Tack vare Hans och Dennis framgångar med sin avelsstrategi har jag ibland själv vågat linjeavla på bra hundar med utmärkta jaktegenskaper och stabilt temperament, bl.a. på hundar från just Hungergraben. Jag har blivit mycket nöjd med resultatet!
Jag är fast övertygad om att linjeavlade hundar nedärver sina egenskaper bättre än de med utavlad stam även när den linjeavlade hunden paras med en helt obesläktad hund. Så här i efterhand kan jag konstatera att kombinationen mellan Hungergraben och hundar med Recknitzwiesen bakom sig gav utmärkt resultat!
I början av 80-talet var jag som många andra väldigt imponerad av alla de importhundar som togs hit för avel. Ofta gjordes det reklam för dem redan innan de satt i karantän som var fyra månader på den tiden! När de väl kom till Sverige var de fullbokade med parningar och på kort tid kunde de få en mängd valpar efter sig. Jag lärde mig efterhand att det gällde att vara kritisk och försöka " hitta russinet i kakan" bland alla dessa importer med Von eller Af som mellannamn.
1989 åkte jag och några likasinnade till Tyskland för att få uppleva det mest prestigefyllda provet av alla, dvs "Doktor Lackner" ett fullbruksprov som verkligen ska sålla ut agnarna från vetet. Resan gav mig en hel del funderingar och efter några fler resor till Tyskland gick det upp för mig att den genomsnittliga standarden på de tyska hundarna inte motsvarade deras rykte i Sverige. Många av de tyska hundarna hade i mina ögon en ojämn exteriör och även brister i sina bruksegenskaper. Naturligtvis fanns det flera riktiga stjärnor men förvånansvärt många höll inte en tillräckligt hög standard. Våra svenska hundar (som i och för sig härstammar från tyska importer) står sig i dagens läge mycket väl i jämförelse med den tyska populationen.
Om jag ska nämna några av de hundar som jag ägt och som gett avtryck i svensk avel så är det bl.a. Gamekeepers Nando Xilosson, Rex, Blitz von der Seveniger Mühle, Elfi vom Antrefftal, Espe vom Staffelbach, Terps Alma, Hera, Hivlingens Tarragona, Hivlingens Ultra m.fl... Dessa hundar återfinns idag i många stamtavlor och andra uppfödare använder deras barn och barnbarn till avel.
Ibland blir hundar som var tänkta till avel en besvikelse och bl.a. var tiken från Tjeckien helt oduglig som drivare, men totalt överskarp på allt vilt som inte flyttade på sig både under och över jord. Nervösa eller stimmiga hundar som inte klarat att koppla av i hundgården eller hundar som fattats rovviltskärpa eller drevegenskaper har fått vandra vidare på olika sätt och de har aldrig fått stanna hos mig. Om man har tur så blir kanske en av tre valpar tillräckligt bra för att provas i avel. Detta gäller både inköpta och egenuppfödda valpar. De behöver absolut inte vara odugliga utan kan fungera utmärkt som jakthundar hos vanliga jägare som inte sysslar med avel.
Enligt min erfarenhet är det de hundar som är lugnast hemma som är de som har mest driv, dådkraft och vilja i skogen. Kanske helt enkelt för att de är bättre på att koncentrera sig på sin uppgift än de mer hetsiga hundarna.
Dogbase har aldrig haft stor betydelse för mig när jag väljer avelshundar. De som tror blint på dogbasesiffror försöker göra det lätt för sig, men avel är så mycket mer än teoretiska värden i en databas...
Min magkänsla har för det mesta stämt bra när jag valt avelsdjur. Ibland när jag tittat på en viss avelshane hos andra uppfödare har jag i stället valt en i hundgården bredvid för att den tilltalat mig mer än den som på pappret såg bäst ut.
Jaktterrierns styrka är dess allroundegenskaper! Genom åren har olika trender märkts från och till. T.ex. när rävskabben slog ut rävarna på 80-talet höjdes röster för att ta bort GA-provet och istället satsa på hundar som endast drev rådjur som nu fanns i stor mängd. Vi som värnade om rasens allroundegenskaper slogs för att bevara grytprovet och vi lyckades bevara rovdjursskärpan hos rasen.
Idag är rävstammen större än någonsin i modern tid och dessutom har vi har vildsvin att jaga där hundarnas viltskärpa kommer till sin rätt!
Om den afrikanska svinpesten kommer hit och slår ut vår stam av vildsvin så är det viktigt att våra hundar fortfarande har kvar sina anlag för bra drevegenskaper på annat klövvilt.
Klubben och vi uppfödare ett stort ansvar att förvalta och inga egenskaper får väljas bort i avelsarbetet! Hur hundägaren väljer att använda sin hund spelar ingen roll men hos avelsdjuren får det aldrig fattas de ursprungliga allroundegenskaperna!
Avslutningsvis vill jag tacka alla mina duktiga valpköpare som startar på de prov som klubben arrangerar! Utan er går det inte att få en utvärdering på hur mina avelsplaner fungerar.
Jan Nilsson Hivlingens kennel
